Inför starten av årets Salomon Trail Tour bjöd Salomon in till självaste HQ. Moderskeppet. The Bat Cave. De har finkammat det världsomspännande nätverket på bloggnördar som dessutom gillar att kuta på stigar, över berg, genom lerpölar och över knöliga rötter. Förutom oss finniga, glosögda binära banditer har de också skrapat ihop en knapp handfull väldeffade, orädda, terrängterrorister som käkar stigar och berg till frukost – Salomon Trail Team.
Vältalige frankofilen Viktor, som förestår den eminenta sajten Bonjour Trail, bjöd resledarservice och logi för en löpsugen malmöit. Trés Bien!
Salomon höll crash-course i hi-tech-running-tech-lingo och droppade läckerheter som Sensiflex, Sensifit, S-Labs, Exo och Climashield. De positionerar sig som företaget med de funktionella och tekniska kläderna och skorna. Förutom möjligheten att få kolla spännande utrustning en masse, så uppskattade jag att hänga med både landets snabbaste terränglöpare och entusiastiska, rutinerade ultra- och traillöpare.
Orelaterad, men spännande, anekdot
Efter späckat program på Salomon HQ var vi några som gav oss ut på stigarna genom Hagaparken som omger tronarvingens flotta château. Kungahusets altmuligmand hade gjort allt för att hindra nyfikna ögon att få en flukt av de unga tu – kamoflagenät och bambuskärmar var sinnrikt uppsatta som en barriär i buskaget. Men de hade inte räknat med ett gäng Sensi-slimmade, Exo-exalterade trailtyper med ögonen på skaft. Mellan hålen i nätet och springorna i skärmarna såg vi (med nästan, ganska stor sannolikhet) Estelle och några fredags- och fritidsklädda barnvagnsförare.
Lördagen var alltså självaste dagen D. Eller S. T. T. Trailtouren inleds med Spring Cross på norra Djurgården i kungliga huvudstaden. En bana om 6 kilometer löps ett, två eller tre varv. Beroende på olika logisktiska förutsättningar sprang jag idag den kortaste sträckan och kom undan med ett varv och ganska precis tjugofyra-och-en-halv minut i spåret. Ett spår som var mer utmanande än jag föreställt mig. Det berodde både på kupering och den väta som prydde spåret i form av halt gräs, leriga stigar och avgrundsdjupa (jo!) vattenpölar. Jag tog rygg på Viktor och Anders och susade ur den slippriga startfållan, vidare genom en mindre bäck (Nej! Jag överdriver inte) och in i skogen. Vid halva banan hade jag knappat in på Viktor och lyckades sega mig förbi och tänkte att det nog var min tur att dra lite under andra halvan. Anders hade sen länge försvunnit i horisonten.
Andra halvan av loppet blev en något långsammare historia, men bloggsektionen av Salomons lilla trailtrupp knep ändå tre av platserna på topp-tolv i herrarnas sexa. Detta trots en skomissräkning från min sida. Det hade varit utmärkt läge för Fellcross idag, men istället blev det mina trogna F-Lite. Det var onödigt halt på sina ställen. Grövre sula hade gjort att jag säkert rullat upp ytterligare fyra-fem placeringar. Minst. Jo. Jag lovar.
En god helg med sköna lirare. Nya vänner och rolig löpning. Topp!
Spännande, och än mer viktig, anekdot
Under uppvärmningen i tävlingsområdet kändisspottade vi Martin Stenmark och var lite ”tjenare och hej” även om vi i spåret satte hårt mot hårt och sprang om honom så att leran stänkte. Dessutom spöade vi mäster Szalkai som trots rutin och dokumenterat god form fick se sig besegrad av en frankofil och en nätnörd.
Jodå.
Pingback: Haren kör en snabbdistans | Stigarna
Pingback: Sista träningpasset – och ett retrospekt över 2012 | Stigarna