Jag hade en motig resa under Vansbro Marathon. Det blev väldigt tydligt att jag slarvat med mina långpass. Det ska jag råda bot på, nu när jag blickar fram emot Lidingöloppet och eventuellt Markusloppet.

Problemet är att jag tycker att långpassen kan bli ganska tråkiga. Nä, inte om jag lyckas komma ut i skogen eller på annan typ av utflykt. Men om jag är bunden till att springa här hemmavid, på vägar som jag känner utan och innan. Så jag blev lite inspirerad när jag såg att de har en liten långpassfeature i senaste Runners World (Den långa vägen, s. 20, okänd författare). Där talar de om Lugnt långdistanspass, Stegringspass och Generalrepetitionspass. Principerna är nog bra, men där finns några räknefel – jag fastnade speciellt vid stegringspasset.

Vi leker med tanken att jag skulle göra om förra årets Bromölla marathon i höst. I förhållande till mina halvmararesultat skulle jag (med relevant träning!) kunna sikta på ett tempo om 4:30 min/km för maradistansen. Låt det vara vårt räkneexempel.

Då börjar jag min runda i 6:30-fart. Efter tre (till fem!) kilometer ökar jag till 6:25, sen fortsätter jag som följer. 6K – 6:20, 9K – 6:15, 12K – 6:10, 15K – 6:05, 18K – 6:00 [...], 66K – 4:40, 69K – 4:35, 72K 4:40/km.

Två problem ur mitt perspektiv. 1) Jag upplever det som ganska besvärligt att gå ner så mycket i hastighet, mitt steg förändras och belastar på ett annat sätt än jag är van vid. Inte skönt. 2) Långpassen blir väldigt långa. Det tar sjuttiotvå kilometer innan jag kommit upp i tävlingsfart. Det sliter nog mer än det gör nytta.

Vi lämnar sarkasmerna åt sidan och förutsätter att RW har varit utsatta för nesligt tryckfel snarare än slarvig korrekturläsning.

Kanske blir det bättre om man startar en minut långsammare än tänkt tävlingsfart, stannar där de första 5-8 kilometerna och sen höjer tempot med fem sekunder för varje kilometer. Då skulle jag starta i 5:30/km och ha kommit upp i tävlingsfart vid 17-20K. Mer rimligt?