I våras när jag sprang Springcross 6K sa jag till mig själv: ”Jag borde göra fler såna här korta lopp. Det är ju svinbra för snabbdistansträningen”. Jag upplever det som mycket enklare att trycka på när jag har nummerlappen på. Har jag gjort det då? Nä.

Min kompis Ewalotta ska debutera på Lidingös 30K om en månad och jag har coachat henne under sommaren och fortsätter fram till loppet. Idag hade jag tryckt in Trelleborgsloppets 10K som snabbdistansträning i programmet och erbjudit mig att pacea henne.

Förutom att jag är superglad och stolt över att Ewalotta passade på att persa för att visa hurdan formen inför Lidingö ligger till, var loppet riktigt givande för mig. Jag låg utanför min komfortzon utan att pressa för hårt. Den platta banan tillsammans med förutsättningen att springa bland andra löpare och publik gjorde gott för känslan. Min vad, som bråkat med mig under sommaren, gjorde inget väsen av sig. Det känns som att den gamla gubbvaden återfått lite av sin ungdomliga spänst.

Så. Nu säger jag det igen. Så att ni hör.

Vad säger du? Utnyttjar du kortare lokala lopp som träningstillfällen? Eller är tävling alltid tävling?