Rejält revanschsugen

I torsdags morse började min mage att knipa och krampa. Inte mycket, men störigt. Jag som i vanliga fall brukar vara vrålhungrig vid 10-snåret hade vid lunchtid på torsdagen knappt jobbat upp nån aptit alls. På torsdagkvällen kände jag mig febrig och lite frossig. Min fru rapporterar att jag låg och huttrade i sängen under täcket på väg att somna. Magontet eskalerade under fredagen och i ungefär samma takt sjönk aptiten än mer. På fredagkvällen testade jag olika trix för att sparka loss magen och få den att funka som vanligt – ett par glas Eau de Vie, fil med socker och kanel samt lösgodis och coka cola. Inget med påtaglig effekt. Två dygn med allt annat än optimal uppladdning för det som skulle bli min ultradebut. Start i Markusloppet på lördag förmiddag kändes ganska avlägsen.

Med slokande öron ringde jag Daniel och berättade om mitt allmäntillstånd. Hans första fråga var om jag var nervös. Kanske. Men min nervositet har aldrig tidigare yttrat sig i magknip. Hur som helst förberedde jag honom på att det kanske skulle bli DNS för min del, vilket kändes ruttet eftersom jag hade lockat och pockat för att vi skulle löpa tillsammans.

Strax efter 20.00 fick jag besök av Mats som jag stött på under Vansbro maraton och nu rest de 50 milen från Kristinehamn för att också springa Markusloppet. Jag hade fixat en madrass till honom och nu hade vi en afton för att hänga i soffan och prata om ditten och datten. Trevligt sånär som på min joxande mage.

När klockan ringde på lördagsmorgonen värkte magen fortfarande men allmäntillståndet var OK. Jag bestämde mig för att testa. Loppet kör ju ett varv om tre kilometer på ett motionsspår innan det drar ut på skåneleden bort mot Genarp. Protesterade magen helt skulle det ju vara ganska lätt att hoppa av. Magen kändes – ungefär som ett knipande håll tvärs över hela midjan – men protesterade inte hej vilt. Så jag körde på tillsammans med Daniel. Vädret var strålande. Runt åtta grader, lite skyigt, en del sol samt en försiktig vind på 5-6 m/s. Det gick inte fort, men ambitionen att klara femtimmarsgränsen hade för min del svepts bort i och med de senaste dagarnas icke-optimala-laddning. Och jag tackar min lyckliga stjärna, och Daniels tålamod, att han var sugen på att stillsamt lunka längs leden tillsammans med mig.

Det var finfin löpning längs en höstfin led. Hagar med kor. Bokskog i brytningen mellan grönt och glödande orange och gult. Bitvis leriga sträckor över åsar där landskapet skrynklats ihop under inlandsisens framfart. Skåneleden bjuder inte på gigantiska mängder höjdmeter, men bitvis blir det ganska brant. En rolig och teknisk bana. Det enda som störde var magen som efter dryga milen hade expanderat sitt knipterritorium. Det var som att den ganska koncentrerade hållkänslan hade spridits ut över ett större område.

När vi närmade oss loppets enda vätskestation, vid vändpunkten i Genarp, var det inte roligt längre. Tröttheten började komma smygande (vilket ju är att vänta) och tillsammans med den molande magen och möjligheten att få tag på en bil tillbaka till startpunkten, började jag umgås med tankar på att bryta. Men ett par minuters paus med dricka, banan och sötbröd samt rejält med pepp från den gode Daniel beslöt jag ända att löpa vidare. Men nu gick det trögt!

Kring knappt 29 kilometer var kombinationen mage och trötthet nåt som jag inte kontrollerade på ett bra sätt. Löpningen var inte rolig längre. Vid ganska precis 30 kilometer stod det ett gäng längs banan och hejade. Ur min mun flög en förfrågan om det var någon av dem som skulle vidare mot Skrylle. Och jag fick napp av en vänlig själ. Där bröt jag. Efter nära nog tre och en halv timme. Daniel pep iväg som att skott längs banan. Jag kände på mig att han kunde tycka det var skönt att trycka på lite den resterande biten av loppet, så mitt dåliga samvete gentemot honom var inte jättestort. Kanske bättre såhär än att jag skulle sinka honom.

Ett stunds vila och försiktig stretch i skogen innan den välvillige chauffören körde mig till Skrylle där jag anmälde mitt avbrott till tävlingsledningen och sen duschade och bastade i lugn och ro.

Det är med blandade känslor jag ser tillbaka på mitt brutna lopp. När jag tänker på de tappra hjältar som var de sista att slutföra loppet efter sju timmar, känner jag mig som en ganska viljelös själ. Nog kunde jag bitit ihop och slutfört. Samtidigt har jag bestämt att min löpning ska vara kul. I går var det inte roligt. Jag blir också avundsjuk på dem som också bär med sig hela erfarenheten av loppet. Jag vill också äga känslan av att klara 50 kilometer. Jag vill vara en del av den gruppen.

I går skulle alltså varit premiär för löpning längre än marathondistans. Det skulle inte gå fort, men jag skulle bära med mig känslan inför nästa säsong att jag behärskar distansen. Nu fick sig självförtroendet en törn. Men å andra sidan vaknade jag i morse med en rejäl revanschlusta. Detta ska göras. Frågan är bara när. Jag filar på en fortsatt höstsäsong samtidigt som jag smider planer framåt.

Ett tag framöver blir det nog snarast bakåtlutad vaniljlöpning och inte mycket att skriva hem om. Om utrymmet här på Into the Wild känns mer statiskt än vanligt, så vet ni varför: Jag vilar mig och grubblar så smått framåt. Vi ses.