Det är väl som Björnstammen och Lars von Trier säger, man får vara beredd på att ta det onda med det goda. Kanske är det till och med så att det är i ljuset av det onda som det goda verkligen skiner. Att svackorna förbereder oss för att njuta fullt ut av topparna.

Foto: Sofia Björk

egnet har precis dragit fram och lämnat trädkronorna i ett glimrande täcke av vattendroppar. Solen som envist bryter genom de flyende molnen glittrar i skogens tak. Klädd i så lite som väderleken tillåter kryssar jag mellan de blanka pölarna som bryter stigens slingrande väg in i grönskan. Jag kämpar hårt för att min löplycka inte ska ta formen av snabba steg och hög puls. Det vore förödande om detta ögonblick av eufori skulle rasera den läkningsprocess som nu verkar vara i hamn. Med behärskning njuter jag av att omväxlande träffas av fallande droppar från trädens kronor och njuta av de värmande strålarna som silas genom bokar och granar.

Veckor av cykling, simning, försök till yoga och försiktig upptrappning av löpningen har nu resulterat i att jag faktiskt har sprungit. Ett pass som liknar vilket pass som helst. Men i ljuset av oron att inte kunna springa på länge, länge, fylls jag av lycka. Att springa här i solregnet gör det så tydligt att bra och dåligt behöver vartannat. Det blir till och med som allra bäst när deras relation medvetandegörs. Kombinationen av sol och regn blir större än delarna.