Sälen krävde sin klädsel

Som lågländare och sydlänning blev jag lite överraskad när jag anlände Sälen och såg att morgontempen låg på noll grader celcius, att det blåste en del och att vätan hängde i luften. En koll på fjällvädret gav ju förvarning om att med vindkyla och höjd om 900 meter över havet var känslan att likna vid 9-10 minusgrader. Oj då.

Där uppe skulle jag köra tjugoen kilometer löpning i avslutningen på Salomons trailtour. Alla de tuffa var där – Svanebo, Forsberg och Thoresson. Lägg till det lokala bergsgetter som käkar fjälltoppar till frukost. Men äsch, päsch. Mitt fokus i Sälen var att njuta av fjällterrängen. Men njutningen kunde kanske grusas av att jag packat lite väl optimistiskt. I början av veckan körde jag ju Krupicka-style i skogarna hemmavid. Det var inte aktuellt nu.

Jag klädde på mig Exodressen, XT sleeves, buff och Fellcross. Ovanpå det styrde jag upp min XT Zip-off jacket (den finns just nu bara med fasta ärmar) och debatterade med mig själv huruvida jag skulle ta av ärmarna och skulle köra västvarianten för att hindra blåsten på mage och bröst. Eller behövde jag ärmarna för att skydda och värma ytterligare mot blåst och väta? Av och på. Av och på. På.

Strax innan femton noll noll stod jag där på Sälfjällstorget i shorts, jacka, buff och vantar. Duggregnet och förväntan hängde i luften. Blåsten fladdrade i jackärmarna redan här på blott 620 meter över havet. Speakern lät sin svada flyta ut över torget och upp över fjället men avbröts abrupt av startskottet följt av snabba fötter som svepte över de första asfaltmeterna och vidare upp i slalombacken som skulle bära oss upp till 809 möh och två kilometer in i loppet. Jag hade bestämt att jag skulle gå hela backen och det gjorde jag. Raska korta, kraftfulla kliv genom den mossigt mjuka, närmast myrliknande, backen. Efter halva backen började jag knappa in på, och ta mig förbi, löpare som hade tryckt på i starten. Jag andades tungt, vaderna kändes ansträngt stela, men jag hade inte dragit på mig nån syra. När stigarna började och backen planade ut kunde jag ganska behagligt rulla på. Dimman gjorde det inte så enkelt att njuta av utsikten, men det gick fint att njuta av fjället och känslan. Stigarna kantades av knotiga tallar och björkar och bortom dem försvann landskapet i en mjölkvit oändlighet.

Detta är alltså modellen med avtagbara ärmar, som i nuläget inte finns att tillgå. Jag kör såklart i rött.

I takt med plockade höjdmeter och tilltagande regn var jag riktigt nöjd med att jag hade låtit ärmarna sitta kvar på min XT-jacka. Jag tackade också konstruktionen med mesh och överlappande luftutsläpp på ryggen när ansträngningsgraden tickade uppåt längs den bitvis brötiga terrängen. Efter ytterligare några höjdmeter övergick regnet till snö och även om jackan inte är helt vattentät, funkade den alldeles utmärkt en dag som denna. Jag kände mig aldrig våt. Varken från in- eller utsidan.

Per, som är hårdare än de flesta, körde loppet i enbart Exo tank linne och shorts. Han tillgav dock att han kände sig något sval och stel när jag stötte ihop med honom längs en lerig stig pepprad med knytnävsstora stenar. Nu hade jag fått upp ett visst flyt och plockade en eller annan placering i det svaga motlutet upp och förbi Apotekarstugen. Jag landade bakom en kille från Örebro. Han hade fint tempo och jag gled med honom i flera kilometer. Vi hade till och med läge att prata en del. Han, som primärt maratonlöpare, upplevde att han fick kämpa en del med underlaget medan jag faktiskt njöt av den tekniska terrängen. Nånstans vid Mellanfjällsstugan gled jag förbi för att ta mitt ansvar och ligga och dra ett tag. Jag fick feeling i det svaga medlutet och skapade en lucka till Örebroaren.

Vid vätskekontrollen efter ganska precis halva loppet började en uppförslöpa som skulle hålla i sig till dryga 15 kilometer och banans högst punkt på 900 möh. De sista kilometerna längs spänger i slakmotan upp emot Hemfjällstoppen var en balansakt. Sumpig myrmark till höger och vänster. Kraftig sidvind och starkt begränsad sikt gjorde löpan på den decimeterbreda spången till en utmaning.

När sikten tillfälligtvis klarnade kunde jag se tre löpare ett par hundra meter framför mig. Jag upplevde att jag faktiskt närmade mig dem trots motlut, kyla och starka vindar. Precis innan vätskan vid toppen passerade jag en av dem, som sedan löpte förbi mig igen medan jag tryckte en gel och drack en mugg vatten. Energi och vätska gav dock en (mental?) skjuts, och jag drog snart förbi honom igen. Knappa halvmilen kvar och jag hade gott om energi och löplust kvar i kroppen. Jag njöt av stigen och utmaningen som fjällvädret bjöd på. Nu närmade jag mig också nästa löpare och jag tyckte mig känna igen Jocke som jag träffat tidigare både här och där. Jag rullade upp jämsides och vi drog tillsammans upp tempot. Vi turades om att dra och följa – som ett litet fartlekspass längs spänger och stigar. När vi kom upp över krönet vid Lindvallens toppstuga och endast nerförslöpan var kvar, flöt Jocke iväg som en vårbäck nerför berget. Jag rullade efter och skrattade åt den fantastiska sista kilometern. Tvåhundra negativa höjdmeter över dyngblöta skidbackar. Det vara bara att släppa taget, omfamna leran och skratta högt längs färden utför. Om jag skulle falla skulle det bli blött men mjukt. Fullt blås!

Jag landade på en trettondeplats efter 1:55 och nånting. Och det var roligt hela vägen!