Mörkret börjar krypa sig på. Luften är sval och löven har börjat byta färg. Stammarna reser sig högt över elljusspårets lampor. Rötter och stenar blir naturliga hinder. Ändå känns det som att flyga fram. Stegen är långa och lätta. Benen rör sig liksom av sig själva och skogen bara susar förbi i takt med hjärtat som bultar. Andetagen har hittat rytmen och i hörlurarna spelas precis den rätta musiken för att hålla farten uppe och för att orka hela vägen.
Få saker är så sköna som en löprunda i ett riktigt bra löpspår. Det kan ta lång tid att hitta sin favorit. Vilken distans är det egentligen man vill ha? Vilket underlag vill man springa på? Men att springa i en skog ger verkligen en speciell känsla och är precis rätt miljö att träna i inför Tjurrusets en mil långa terränglöpning. Detta lopp som utmanar med lera och hinder och kallas för årets skitigaste löparfest.
Men en mil genom lera lockar inte alla. Vissa vill hellre ta ut sig på friidrottsstadion. Andra vill ta sig genom tunnlar, över broar och mellan höghusen i staden. De vill känna den hårda asfalten under fötterna, kämpa mot eliten från hela världen eller bara slåss mot klockan i ett maraton. Det ställer visserligen helt andra krav på träningen men innebär också helt andra möjligheter. Att springa längs med en asfalterad cykelbana öppnar för att ta med sig barnet i vagnen. Kanske måste du spänna fast barnet i en bilbarnstol och köra för att komma till favoritspåret, men väl framme är det bara att ta ut vagnen och springa av sig.
Är det ändå inte egentligen det vi alla vill åt? Att bara få springa av sig? Att få ur sig all stress, alla tankar kring framtid, dåtid, nutid. Att bara kunna släppa alla orosmoment, planeringen som kanske inte riktigt helt har löst sig eller allt tjat. Finns det då något bättre än att bara kunna släppa allt, dra på sig skorna och ge sig ut i spåret? Oavsett om man tränar inför ett lopp eller inte så får man en stund för sig själv. En stund av ensamhet där det enda som är viktigt är att sätta den ena foten framför den andra och bara fortsätta tills du tagit dig hela vägen runt. Tills du är klar.
Tillbaka i skogen. Tillbaka under månens tilltagande sken, i dofterna av blöta löv, svamp och barr. Den kyliga luften får andedräkten att bli till moln. Man har äntligen spurtat upp för den sista backen och hela kroppen bara bultar. Musklerna darrar. Blodet rusar. Svetten rinner över ryggen, pannan, benen – överallt. Musiken strömmar fortfarande ut i hörlurarna och trots tröttheten så finns det ingen bättre plats att vara på.
